När Nordanvind sveper Riket kring
Lämnar Landet tomt och kargt
Och Kungens mark ligger naken kvar
Utan skörd för Fåfängans Makt

En Ek står ensam kvar
Ett Herresäte lämnat bart
Med sår som själen tär
Och ett hjärta svart Han ännu bär

Ett dunkelt sken genom lövverk och gren
Vid trädets fot ligger Döden allén
Och skrapar bark från trädets stam
Klär sitt näste med Evig skam

Eken står troget kvar
Med blicken svart under klar lunar
Ty rötter når dit längtan vill
Och bara Döden bär Tidens sigill

Bland mossens djupa snår
Där Eken ännu står
Med Döden i sin famn
Och med djupa ärr i sin stam